lördag 8 oktober 2011

Ytterligare vaccinskadad kvinna, neurologiska biverkningar som tydligt känns igen av övriga drabbade. Bemötandet från sjukvården väl bekant.

2011-10-05
Hej! När vi alla uppmanades att vaccinera oss tänkte jag att jag skulle vara en duktig medborgare och lyda rekommendationen att vaccinera sig. Jag fick ingen omedelbar reaktion på sprutan, men så här i efterhand har jag själv lagt ihop ett och ett och kommit fram till att jag fick vissa symptom.
Jag blev jättetrött från det att jag tog sprutan! Jag tappade all energi som om den bara rann ur mig. Jag hade hållit igång lite mer än vanligt i oktober och november 2009 och trodde att tröttheten berodde på det, men den gick inte över; den blev snarare värre. Redan i slutet av november började jag känna av att mina händer skakade när jag använt dem, men som sagt; jag gjorde ingen koppling till vaccinet då. I december fick jag väldigt ont i högerarmen utan anledning som höll i sig. I januari fick jag en vanlig förkylning, INTE INFLUENSA, som däckade mig totalt. Resten av familjen tillfrisknade snabbt, men jag blev bara tröttare. Jag fick gå och lägga mig och sova flera gånger om dagen. Som tur var hade jag inget arbete som jag måste gå till.
I februari ledsnade min man och tvingade mig att ringa läkare. Mina symptom var: rethosta kippande andning, extrem trötthet, svag feber som kom och gick och jag svettades hela tiden. Läkare uppmärksammade att jag dessutom hade en väldigt hög puls. Sköldkörtelprover togs och en lungröntgen, men de var bara bra. Fick äta Metoprolol 100 mg för hjärtklappningen att äta i en dryg vecka och blev ombedd att återkomma om hjärtklappningen inte gick över.
Hjärtklappningen kom tillbaka, värre än någonsin. Pulsen rusade från 80 till 130 av att jag bara reste mig ur sängen. Läkaren tog min puls efter att låtit mig vila i 15 minuter och reagerade på att den fortfarande var väldigt hög. Jag nämnde smärtan i min arm men fick till svar att det inte hade något med saken att göra. Han lät mig vila i ytterligare 10 minuter innan ett snabb EKG togs och då hade pulsen lugnat ner sig hyfsat. Hans diagnos var dålig kondition och stressat hjärta. Enligt honom skulle allt bli bra om jag bara började röra på mig. (Vill klargöra att jag är en trebarnsmor och var då 35 år. Jag har inga hälsoproblem i grunden. Hade inte behövt uppsöka läkare på åratal.) Jag försökte än en gång klargöra vilka problem jag hade och att för tillfället klarade jag inte av att röra mig mer än ett par meter utan att få rusande puls och yrsel. Han sade bestämt åt mig att jag visst klarade av att röra på mig och ville ge mig motion på recept. Metoprolol kunde jag få, men jag behövde det inte, sade han. Jag hade också kvar alla tidigare symptom; rethosta,feber, svettningar och trötthet; och fast jag sade det brydde han sig inte om det.
Min Man blev arg! Han bokade en ny tid dagen därpå hos en annan läkare. Denna läkare tog en massa prover och såg ut som om han lyssnade. En remiss skickades till hjärtläkare. Vid återbesöket några veckor senare, uppträdde läkaren som om han helt hade glömt bort mig. Han ögnade snabbt igenom provresultaten medan jag satt där. “Allt var bra!” sade han och vi fick gå hem.
Hos hjärtläkaren några veckor senare fick jag göra konditionstest. Jag orkade bara cykla några minuter. Pulsen steg snabbt och det kändes som om ådrorna i halsen skulle sprängas.Sköterskan som övervakade testet sade oroligt gång på gång att jag kunde sluta cykla när jag ville och att jag hade nått min maxpuls. Hon observerade mina skakningar i armarna och såg hur högerarmen hoppade av sig själv. Hjärtläkare blev orolig och skrev ner detta och sände det till min familjeläkare. Nu blev det tyst från läkarhållet. Jag trodde att jag var under utredning och väntade på att familjeläkaren skulle höra av sig. Vi gjorde några försök att nå läkaren, men förgäves.
Under sommaren 2010 mådde jag ganska bra, fast trött och energilös. Men fram på hösten kom symptomen krypande tillbaka. Förutom tröttheten, skakningarna, rethostan och febern, hade mina pupiller börja betett sig konstigt och liksom pulserade trots att jag var stilla i samma ljus, upplevde domningar i läpparna och en viss ömhet i buken.
Efter ett 24-timmars EKG trodde min hjärtläkare att jag hade en krånglade sinusknuta, men sade att jag måste be min läkare skicka mig till en neurolog för skakningarna i armarna och händerna. Min familjeläkare såg förvånad ut när jag kom tillbaka till honom och fick tänka en stund innan han kom ihåg mig. Återigen ögnade han snabbt igenom min journal och provresultat och hjärtläkarens utlåtanden medan jag satt där och talade om hur jag mådde. Han förklarade småflinande för mig hur pupillerna fungerar och talade om för mig att allt handlade om att jag måste acceptera min diagnos och gå vidare. Med viss tveksamhet skrev han remiss till neurolog och lunga, men han sade att han tyckte att det var onödigt. Han föreslog att jag var stressad och deprimerad och uppmanade mig att ta långa skogspromenader. Jag vidhöll att jag vare sig var stressad eller deprimerad utan bara trött och energilös, men han lyssnade inte utan fortsatte på sin linje.
Hos neurologen hade jag aldrig en chans att bli hörd. Neurologen började med att fråga om jag var glad av mig eller om jag var deprimerad. Jag fick känslan av att min läkare hade skrivit vad han trodde att det var: depression. Visserligen fick jag en liten diagnos och några piller utskrivna mot skakningarna, men eftersom neurologen så snabbt bestämde sig för vad jag hade bestämde jag mig innan jag lämnade hans rum att jag inte tänkte lösa ut medicinen. Jag var inte intresserad av att bli en pillerknaprare! Jag ville veta vad min skakningar berodde på!
När jag på återbesöket hos hjärtläkaren berättade vilken diagnos neurologen hade gett mig, såg han fundersam ut och sade att min diagnos var nervösa besvär! Och han tillade att det inte hade någonting med pulsen att göra som neurologen hade påstått. Jag blev väldigt paff och mycket besviken när jag förstod att neurologen bortförklarade mina skakningar med nervositet. Han känner mig inte ens! Jag sitter inte hemma och skakar av nervositet när jag sitter vid datorn eller vid pianot!
Ingen läkare gjorde någonsin en koppling till vaccinet och det gjorde inte jag heller förrän jag läste om andras symptom på sprutan. Men att springa och tjata på nonchalanta läkare är inte min grej: Jag nöjer mig med att jag är övertygad att mina symptom hade och har med vaccinet att göra.
Sakta men säkert fick jag kontroll över min skenande puls och skakningarna och de flesta andra symptomen har upphört. Men tröttheten är kvar. Förut kunde jag hålla i gång från morgon till kväll, men nu måste jag stanna upp och vila emellanåt. Jag kan inte planera att göra så många saker per dag eftersom jag vet att det kommer att innebära att jag är helt slut kommande dag. Bara att åka in och gå runt i staden någon timme gör mig helt slut. Jag saknar att få mycket gjort, men jag har accepterat att det förmodligen kommer att vara så här nu. Min man har sagt att jag får vara hemmafru så länge jag vill, för han vill hellre att jag ska orka med familjen. I dag har jag ingen kontakt med läkare och mitt förtroende för den svenska läkarvården är inte stort.
Nu har jag skrivit av mig lite frustration och kanske någon kan känna igen sig i min situation.
Mvh L
(L vill vara anonym, har godkänt att mejl publiceras.)

3 kommentarer:

  1. Fy f*n va less jag blir på att siffran av vaccinskadade bara växer och växer och att vi blir så illa behandlade allihopa :(((

    SvaraRadera
  2. Jag känner precis som du att energin i kroppen bara rinner ut.
    Orkar inte jobba fullt hela dagarna än, får ofta vila/sova en stund när jag kommer hem från jobbet.
    Grymt mycket träningsverk hela tiden.
    Tidigare många inlägg/mail från mig.
    Niklas, Rallycross man 37år (nu 39då....)

    SvaraRadera
  3. Allt handlar om att läkemedelsföretagen vill kränga ut vacciner, och tjäna miljarder. Och det mest tacksamma offret är...Sverige och dess beslutsfattare. Maken till blåögdhet får man leta efter. Nu tjänar man storkovan på livmoderhalscancervaccin...Skrämmande.

    SvaraRadera